Zlatana

Känns som att man ständigt blir påmind om hur vuxen man håller på och bli... Det är en väldigt bitterljuv känsla på något sätt. Man inser att människor inte kommer finnas där för alltid utan att livet har ett omlopp som man inte kan förändra eller stoppa. Det känns väldigt konstigt och inte kunna kalla sig barn eller tonåring längre samtidigt som det här är någonting som jag har längtat efter och sett fram emot i hela mitt liv. Fick för några dagar sedan veta av min mamma att en av våra gamla grannar hade legat hos henne på sjukhuset och att hon hade gått bort. Denna kvinna var nog en av de personer jag tyckte mest om som barn, vi kunde sitta väldigt länge hon och jag och bara prata, märk väl att jag på den tiden inte var mycket äldre än 10. Kommer väldigt starkt ihåg att hon lärde mig vad en "yuppienalle" var för någonting och för det som inte vet är det gammal stockholmska för mobiltelefon, och att hon tyckte om sin lasagne väldigt mjuk och nästan flytande. Om jag minns rätt så hade hon ingen annan än sin hund då hennes man hade gått bort långt innan jag hade lärt känna henne, men jag kommer ihåg att hon alltid var glad, stark, social och åsiktsfull... Kanske därför jag kände att vi hade mycket gemensamt trotts den enorma ålderskillnaden. Jag hade inte många vänner på den och henne kunde man alltid prata med oavsett vad. Trotts att det var flera år sedan som jag sist såg henne så kan jag inte hjälpa att känna en saknad. Hon har varit in och ut i tankarna ett par dagar nu och jag ångrar nu att jag inte åkte och hälsade på henne nån gång efter att vi flyttade. Men lätt och säga säga såhär i efterhand. Men även om det må vara försent och inte ens värt så vill jag ändå ha det sagt, vila i frid Margit hoppas att du har det bra var du än är.