Zlatana

Under helgens dimmiga stunder är det en mening som står ut; jag vet var jag har henne så varför skulle jag bli sur.

Detta känner jag att jag har saknat med mycket och många. Jag vet helt enkelt inte var jag står i vissas ögon. Men jag inser att där jag känner irritation grundas helt och hållet i denna enkla princip. Kallar vi oss vänner? Är vi bra vänner? Bekanta? Eller bästa vänner? Eller är vi tom någonting mer? Eller anser du bara mig som en idiot som faller för dina falska leenden medans du himmlar med ögonen bakom min rygg?

Jag inser nu att där jag mår som bäst är där jag känner mig genuint uppskattad, och handen på hjärtat är inte alla av mina närmaste vänner med i den kategorin. Tyvärr.

Jag tror att detta få bli mitt mål till framgång, veta vart jag står. För såhär kan jag inte fortsätta. Jag blir ledsen över småsaker och irriterad på saker som en gång i tiden inte skulle ha rört mig i ryggen.

Det är relativt enkelt kan jag tycka men det är väll lättare sagt än gjort

Något jag har lärt mig nyligen är att jag inte kan bestämma hur saker och ting blir. Men mitt inre lugn är det absolut viktigaste och när det kommer till det så ligger jag ganska bra till.
Jag kan inte få dig och vilja kämpa för våran vänskap, och nu när jag har accepterat det så vet jag att det är bara låta bitarna falla på plats.

När man har någonting i sitt liv som man dras till, som känns så enkelt och så lätt att man bara vill stanna där. Är det inte lätt att allt annat faller bort då? Eller e det här bara ett engångsfall?

På samma gång kommer detta enkla tillsammans med något väldigt svårt och tungt. Där jag känner mig fast och får svårt och andas. Där jag nästan bara vill bort, hem.
Ljus och mörker har möts till någon vardag och jag försöker att inte bli slukad.

Önskar ibland att jag var viktigare, önskar ibland att jag var obetydlig.
Falla under radarn helt eller glänsa så inget annat syns.. Varför kan jag inte hitta något mellanting...

jag kan ärligt talat säga att jag bryr mig inte vem som läser det här, men det är ett par saker jag gärna vill ta upp. mest för att bara få det sagt, men också för att kanske förklara vissa saker för vissa människor?
Har ni någonsin känt att ni blir missförstådda? självklart har ni det. har det skapat problem? skulle inte förvåna mig. Har ni gjort något åt det...?

Det har visat sig att jag under ett par månaders tid har visat allt mindre intresse för de människorna som en gång i tiden har varit närmast. Detta fick jag förklarat för mig på fyllan. och jag uppskattar att det sagt till mitt ansikte.
Hur kommer det sig då att jag inte kan komma till ro med de faktum att vi glider ifrån varandra? kanske för att jag har fått få chanser, om ens några, att förklara mig själv. att på något sätt försöka få dessa människor och förstå min sida av historian? Om det ens är en historia, jag vet inte. Faktum är att jag inte har känt någon riktig samhörighet på riktigt länge, är det pga er eller pga mig kan jag tyvärr inte svara på. Jag försökte vid tidigare tillfällen bevisa för mig själv att jag inte är beroende av er, att jag kan stå på egna ben och någonstans i denna kamp att bevisa något för mig själv tappade jag den där värmen som en gång i tiden fanns, den som fick mig och må bra.  Jag känner inte längre som att jag blir hörd, ens om jag skriker. Det tas inte in längre som det en gång gjorde. Mina ord glöms bort och min närvaro är sen lång tid tillbaka inte längre behövd. Det är så det känns.

Det känns som att ni gav upp på mig, den känslan kanske är ömsesidig?
likgiltigheten har rivit oss i bitar.

Ni känner mig, ni vet mycket väl att jag gärna samtalar med nya, spännande människor och att jag finner intressanta individer på det sättet. Jag hoppades bara på att ni inte hade glömt att jag alltid kommer hem. det var iallafall hur det brukade vara.  Jag umgås med vem jag vill, denna vilja baseras på vilka människor som får mig och må bra. Lyfter upp mig istället för att trycka ner mig. Vänner. Som värmer mig på ett sätt som ni gjorde en gång i tiden.

 Colbie Caillat – Battle
Det sista jag vill ha är bitterhet, det finns så många människor i denna världen som jag känner mig bitter på och det vill jag inte ha med oss.
Så vad göra? jag tänker inte vara likgiltig, det finns för mycket sådant just nu för att jag bara ska kunna acceptera det.

när jag står där i mörkret vid gatulyktan ser jag tre skuggor.
den rakt framför mig är svart
de två på vardera sida av den är grå
slås av en filosofisk tanke att det representerar mitt liv, mitt förflutna, min nutid, och min framtid.
ju mer jag rör mig bort från lyktan desto mörkare blir min framtid, de andra två bleknar bakom mig.