Zlatana

saker och ting är rena berg-o-dal banan nuförtiden.
ena sekunden känns det riktigt bra, det finns inget som kan ta bort leendet från mina läppar. jag kan krypa ihop med mina föräldrar i vardagsrummet, jag känner ingen oro för vad som komma skall. jag kan vara avslappnad med mina vänner.

andra sekunden vill jag bara bort. vill inte vara hemma. vill inte vara med vänner. jag känner ingen sorg då, utan mer en oro för vad jag kommer och möta. sen när blev jag rädd för konflikter? sen när slåss inte jag för det jag tror på? Sen när är jag rädd?

jag önskar ingen människa en dag i mitt psyke, varken när det är en bra eller en dålig dag.

Utan vax zäta