Accepting that things arent how they once where
Under helgens dimmiga stunder är det en mening som står ut; jag vet var jag har henne så varför skulle jag bli sur.
Detta känner jag att jag har saknat med mycket och många. Jag vet helt enkelt inte var jag står i vissas ögon. Men jag inser att där jag känner irritation grundas helt och hållet i denna enkla princip. Kallar vi oss vänner? Är vi bra vänner? Bekanta? Eller bästa vänner? Eller är vi tom någonting mer? Eller anser du bara mig som en idiot som faller för dina falska leenden medans du himmlar med ögonen bakom min rygg?
Jag inser nu att där jag mår som bäst är där jag känner mig genuint uppskattad, och handen på hjärtat är inte alla av mina närmaste vänner med i den kategorin. Tyvärr.
Jag tror att detta få bli mitt mål till framgång, veta vart jag står. För såhär kan jag inte fortsätta. Jag blir ledsen över småsaker och irriterad på saker som en gång i tiden inte skulle ha rört mig i ryggen.
Det är relativt enkelt kan jag tycka men det är väll lättare sagt än gjort
om du känner någon tvekan om var du står i mina ögon så ska du veta att du inte förändrats för mig. du är fortfarande min boho och kommer alltid vara det. Är det något med mig så berätta för jag vill gärna veta hur du känner i så fall. Puss hjärtat :) <4
