Zlatana

ibland är de väldigt skönt och få skrika, få gråta och få prata ut vad som tyngt ner ens axlar den senaste tiden...
mamma min har som så mkt annat på den senaste tiden gått mig på nerverna, det har varit allt från hur folk säger saker till att de har tittat på mig fel! och det som har gått mig på nerverna mest är jag själv, att jag har vetat att min reaktion inte har varit normal! den har inte varit jag och jag har inte förstått varför jag har varit sån, jag har velat bli lämnad ifred sammtidigt som jag ville att alla skulle undra varför. allt och ingenting... och jag störde mig på mig själv mer än allt annat. idag nådde jag någon sorts gräns med min mamma att de resulterade att vi stog och skrek på varanndra och jag började tillslut gråta utan någon anledning! Hon hade bara sagt något som jag inte ville höra och jag fick totalt fnatt..
Hon kom senare in och frågade vad det var som hade gjort mig sån, vem var de jag var sur på att jag kände att jag behövde ta ut ilska på henne och sanningen var den att den som hade gjort mig sur var jag, för jag förståg mig inte på mig själv. jag fick prata med henne om allt som har varit i tankarna de senaste dagarna, veckorna, månaderna... vet helt ärligt talat inte hur länge det här har hållt på...
Jag fick en del tips från henne som ändå själv har gått igenom de hon kallar tonåren... ursh kan ni fatta att jag är en vanlig tonåring?

jag mår bättre nu. klumpen i halsen är borta och jag känner att jag kan andas normalt

ska ut och springa med maja imorgon och försöka komma tillbaka till vem jag är


                                                                Det blir bara ett fängelse om man isolerar sig